Matsalen på jobbet. I väntan på att kaffet skulle bli klart stod jag och bläddrade i några böcker som Kulturen skänkte bort. Hamnade plötsligt på en dikt av Jacques Werup:
”När ödegårdarna befolkas
av neurotiska akademiker –
som leker lantarbetare
till musik av Pink Floyd –
drabbar oss den patetiska
bilden av oss själva;
vanställda av historia,
halvgamla och oförsonligt
främmande för varje äkta
arbete och sammanhållning.
Desperat fastklamrande vid
sannskyldiga halmstrån.”
Inte utan att jag kände mig lite påhoppad. Fast eftersom Werup skrev detta redan 1980 får jag förutsätta att det inte var mig han var ute efter. Och kränkt blir jag inte. Har slutat med det för länge sedan och bestämt mig för att vara okränkbar resten av livet.
