Det har nu hunnit bli mars och hos mig sitter julbelysningen fortfarande uppe. Det kunde bero på att jag är lantis och därmed lite efter, men i verkligheten beror det på att här ute inte finns någon gatubelysning.
Det är mycket man får släppa om man väljer att bo på landsbygden, och gatubelysning tillhör de bekvämligheter jag kan leva utan. Jag vill inte ens ha det, utan väljer istället att anpassa mig och låta julbelysningen hänga kvar ett tag. Men det finns annat som även lantisar vill ha.
Fungerande skolor, butiker, kommunikationer och sjukvård är saker som många uppskattar och som kan vara en förutsättning för att kunna bosätta sig i vildmarken utanför tullarna. För mig var valet att flytta ut enkelt. Jag känner mig frisk och stark – väl rustad för ett liv på den sörmländska landsbygden. Och på många sätt är livet enkelt här hos mig.
I närmaste byn finns systembolag, bibliotek och simhall. Visserligen är utryckningstiderna för ambulansen orimligt långa om något skulle hända, men vi har i alla fall polis – tisdagar 10-16. Och förunderligt nog har jag nu fast bredband på gården – fast jag bor mitt ute i skogen. Och det måste jag tacka kommunen för. Hade de inte tecknat avtal där alla skulle erbjudas fiber har vi på riktiga landet knappast varit intressanta som kunder.
Det finns många som inte har ett lika tryggt liv. Jag tycker det vore rimligt att alla – även på landsbygden – hade tillgång till en rimlig nivå av samhällsservice. Att ingen skulle behöva oroa sig för att dö i väntan på ambulans, tvingas flytta när skolan läggs ner eller räkna med att behöva föda barn i bilen. Men vad vet jag? Jag är lantis – ingen samhällsbyggare – och det kanske är nationalekonomiskt mer lönsamt om vi alla flyttar till Stockholm.
Men tills jag känner mig tvungen biter jag mig fast i den lilla bit av Sverige som jag tagit på mig ansvaret för. Och när det känns mörkt och dystert – då lyser adventsstjärnan fortfarande i mitt fönster.
