I höstas tog en damtidning kontakt med mig. De hade hittat min blogg, gillat vad de såg och erbjöd pengar för att få publicera avklädda bilder på mig. Som fattig lantbo tackade jag ja. Nu finns tidningen i hyllorna.
Det här är helt sant – men det är en kvällstidningssanning. En del av sanningen, men inte hela sanningen. I verkligheten fick jag mycket riktigt betalt för avklädda bilder, men även för påklädda dito och dessutom mest betalt för att skriva en längre text om mitt viktväktande.
Eftersom skrivande är det jag ägnar mig åt när jag inte arbetar på gården eller tillverkar chiliprodukter kändes det helt rätt. Och vad gäller integriteten så vet jag precis var mina gränser går. Att synas i badbyxor stör mig inte det minsta. Och jag har gjort betydligt mer utmanande saker.
Jag påbörjade mitt viktväktande i november förra året och har nu gått ner drygt tio kilo. Någon spikrak viktkurva är det inte fråga om. Jag fuskar lite emellanåt och har dessutom haft en del platåer. Men tack vara min föräldrars goda uppfostran och min egen starka karaktär(?) har jag tagit mig igenom motgångarna. Som jag skrivit tidigare är det här ett långsiktigt projekt.
Här har jag samlat min texter om viktväktande.
Om du skulle få för dig att köpa tidningen så ha inte felaktiga förväntningar. Gör som på herrtidningarnas tid: Köp den för de intressanta artiklarna – inte för bilderna.
