När tupparna blir könsmogna brukar det bli stökigt i hönsgården. Inte för att de bråkar med varandra – men de stackars hönorna får inte en lugn stund. Då är det dags för tuppslakt.
Jag är ännu inte tillräckligt mycket lantbo för att kunna slakta helt utan mental ansträngning. Tror det skulle vara lättare med tuppar jag inte känner, men de här har jag fött upp sen de var små dunbollar.
Min första tuppslakt för några år sedan genomförde jag mest av princip. Äter man kött och föder upp höns så känns det rimligt att man kan hantera hela kedjan från tupp till gryta. Men det är som sagt mentalt ansträngande för mig.
Efter första slakten gjorde jag istället så att jag bytte bort mina tuppar till mina mindre sentimentala grannar. Men det har känts som lite fusk, så i år var det dags igen.
Den här gången hade jag hjälp av ett par andra grannar och grannflickan Olivia tog utan att tveka itu med min folkilskna tupp. Som belöning fick hon med sig den hem till frysboxen.
Själva dödandet överlät jag med varm hand åt mina assistenter som inte hade lika nära relation till djuren.
Första tuppen flådde vi eftersom jag trodde det skulle gå snabbare. Men det är en del pill med det så efter första försöket så plockade vi resten. Går hyfsat lätt om man först doppar kroppen i 70-gradigt vatten så att fjädrarna släpper lite lättare.
Assistenterna fick med sig var sin tupp hem, men jag har ändå tre fina tuppar i frysen i väntan på besök som uppskattar frigående tuppkött.
