Det är uppenbart att jag har drag av eremit. Jag kan utan problem tillbringa flera dagar på gården utan att prata med någon, men det betyder inte att jag känner mig asocial. Tillsammans med andra har jag snarare en tendens att prata för mycket.
Tycker heller inte om att prata i telefon. När jag ringer upp någon så har jag alltid ett ärende och det brukar vara avklarat på någon minut. På det sättet är jag inte som många andra. Såna som ringer och frågar: Vad gör du? Nu kan jag jag ha långa samtal också – men det tillhör undantagen. Oftast ser jag telefonens ringsignal som ett störande avbrott i verkligheten.
Jag håller på att trappa ner min närvara på Facebook så följ mig gärna direkt istället:
[email-subscribers namefield=”YES” desc=”” group=”Public”]
Antagligen för att jag saknar simultankapacitet. När jag pratar i telefon så tar det hela min uppmärksamhet. Det betyder alltså att jag får stanna traktorn, sluta spika eller stänga av spisen när jag lagar mat så fort telefonen ringer. Vad som möjligen talar mot min eremitstatus är att jag har en förmåga att bli indragen i diverse föreningar om jag inte passar mig.
Till exempel är jag ordförande i vår vägsamfällighet. Ett hedersuppdrag som innebär att jag får var med och sätta upp snökäppar. Och att det är mig samfällighetens medlemmar ringer till när de har något att klaga på. Jag sitter också med i styrelsen för Djulö hantverkare – men i den föreningen är jag sannolikt vald som en representant för ungdomen. Perspektiven är olika.
Jag blir också indragen så fort det är festligheter på gång – så några måste ändå anse att jag besitter någon form av sociala förmågor.
Kan möjligen sträcka mig till att jag har eremitiska drag. På samma sätt som att jag har veganska drag och ibland har en vegansk del i mina måltider – som komplement till revbensspjällen.
