Är jag en eremit?

Annons
Dela gärna
Har inga problem med att bo själv eller att gå sista nattrundan på gården i totalt mörker. Sen gör jag det sällan ensam – hund och katt brukar följa med mig.
Har inga problem med att bo själv eller att gå sista nattrundan på gården i totalt mörker. Sen gör jag det sällan ensam – hund och katt brukar följa med mig.

Det är uppenbart att jag har drag av eremit. Jag kan utan problem tillbringa flera dagar på gården utan att prata med någon, men det betyder inte att jag känner mig asocial. Tillsammans med andra har jag snarare en tendens att prata för mycket. 

Tycker heller inte om att prata i telefon. När jag ringer upp någon så har jag alltid ett ärende och det brukar vara avklarat på någon minut. På det sättet är jag inte som många andra. Såna som ringer och frågar: Vad gör du? Nu kan jag jag ha långa samtal också – men det tillhör undantagen. Oftast ser jag telefonens ringsignal som ett störande avbrott i verkligheten.

Jag håller på att trappa ner min närvara på Facebook så följ mig gärna direkt istället:

Annons

Antagligen för att jag saknar simultankapacitet. När jag pratar i telefon så tar det hela min uppmärksamhet. Det betyder alltså att jag får stanna traktorn, sluta spika eller stänga av spisen när jag lagar mat så fort telefonen ringer. Vad som möjligen talar mot min eremitstatus är att jag har en förmåga att bli indragen i diverse föreningar om jag inte passar mig.

Dagtid har jag dessutom sällskap av hönsen som följer efter mig för att se vad jag ska hitta på. Då är jag väl ingen eremit?
Dagtid har jag dessutom sällskap av hönsen som följer efter mig för att se vad jag ska hitta på. Då är jag väl ingen eremit?

Till exempel är jag ordförande i vår vägsamfällighet. Ett hedersuppdrag som innebär att jag får var med och sätta upp snökäppar. Och att det är mig samfällighetens medlemmar ringer till när de har något att klaga på. Jag sitter också med i styrelsen för Djulö hantverkare – men i den föreningen är jag sannolikt vald som en representant för ungdomen. Perspektiven är olika.

Jag blir också indragen så fort det är festligheter på gång – så några måste ändå anse att jag besitter någon form av sociala förmågor.

Kan möjligen sträcka mig till att jag har eremitiska drag. På samma sätt som att jag har veganska drag och ibland har en vegansk del i mina måltider – som komplement till revbensspjällen.

Annons

2 reaktioner till “Är jag en eremit?”

  1. Följer dina blogginlägg nyfiket. Det är så mycket som stämmer överens med vad jag gör som “månskenare” och om ett par år på heltid. Läskigt att du också känner dig erimitisk och inte gillar att tala i telefon samt har usel simultankapacitet.

    Brukar själv undra om det det är något fel på en, när man hör eller ser någon som säger “människan är ett socialt djur och utan mänskliga kontakter skulle vi bli galna”. Naturligtvis ligger det någonting i det; helt ensam, alltid vill man ju inte vara – som den sista människan på jorden. Men jag har inga problem att vara på torpet i flera dagar och arbete och inte träffa en själ.

    På ett 50-årskalas i Stockholms innerstad för några år sedan var de allra flesta gästerna högsocial, övre medelklass boendes vid havet, sjön i Stockholm och de seglade och hade sommarställen ute i Stockholms skärgård, Gotland, Torekov i Skåne eller i Fiskebäckskil i Bohuslän. Motvals som man är förklarade jag att jag trivs allra bäst ute på landet i glesbygd alldeles själv i skogen i en ensam stuga. Det blev kortslutning och övriga gäster trodde att ett UFO hade landat i deras kalas.

    Det hänger säkert ihop. Social personlighet –> nätverkande –> ekonomisk framgång –> skapar liknande intressen –> umgås i skärgården.

    Men i stort är nog svensken ganska osocial och gillar att vara själv eller med den nära familjen, promenera i skogen osv. Pratade med en professor på ett svenskt universitet som hade en gästforskare från Singapore på institutionen. Killen i fråga kände sig efter ett tag deprimerad. Den svenske professorn föreslog att killen skulle ta långa, ensamma promenader i skogen – “det brukar svenskar göra”. Hjälpte det? Inte alls; singaporianen blev mer och mer deprimerad. Ända tills han upptäckte universitetsstadens stora köpcentra och galleria. När han var där och fick trängas och höra och se många andra människor så blev han lugn. Depressionen försvann.

    Har hört det från många håll att t.ex. kineser ÄLSKAR köer och att riktigt trängas så att man inte kan röra sig. De kan glatt ge sig in i en folksamling så tät att man kan lyfta benen utan att falla till marken.

    Så, nej, du är inte erimit. Du är svensk. Eller som Vilhelm Moberg skrev: -“Men vi [svenskarna] är de få, de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer, så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor.”

    Jag älskar begreppet “de ensamma stugornas folk”. Tror att det förklarar mycket. För länge sedan (1980-talet) bläddrade jag i en mycket liten bok; eller snarare ett häfte, vilken vände sig till folk i hela världen, vilka kunde råka på kontakter från andra länder och kulturer. Häftet var på engelska. Med bara några ord sammanfattades det som författarna ansåg vara mest utmärkande för respektive folk och kultur. Den sammanfattande meningen om svenskarna var: “En röd liten stuga med vita knutar”. Det var vad en amerikan, indier eller arab fick sig svensken sammanfattad med. Och det stämmer nog; “den ensamma röda stugan” slår an en ton hos de allra flesta svenskar. Det är så långt man kan komma ifrån “hela familjen på Disney World”, en likbränning vid Ganges eller en kryddluktande och prutande marknad i Kairo, eller hur man nu skulle sammanfatta motsvarande länders kultur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.