Idag har jag haft två besökare på gården. Först döden och sedan Katrineholms-Kuriren. När det gäller den förstnämnda så var det jag som höll i skaftet och dödandet var överlagt.
Nu har jag dödat min första kyckling. Inte utan en viss tvekan – men när beslutet väl var fattat så var det bara att bita ihop.
Min andra omgång kycklingar håller på att kläckas just nu. I skrivande stund är de tolv stycken, men de kunde ha varit tretton. En av kycklingarna var inte riktigt som den skulle. De andra små dunbollarna springer omkring och piper men den här kunde inte resa sig. Den låg bara på sidan och sparkade med benen.
Ingen aning om vad som var fel på den men den fick natten på sig att komma på rätt köl. Men när det inte fungerade så var jag tvungen att göra något åt det.
Enligt djurskyddslagen finns det bara två alternativ: antingen ska skadade och sjuka djur få vård eller så ska de avlivas. Så det var bara att ta itu med det hela.
Det är ett ansvar man har som djurägare. Det går inte att sätta sina egna känslor först utan djuren har rätt att slippa plågas.
Jag tänker inte gå in på några metoder här men det gäller samma principer som vid jakt. Man får inte tveka och man ska vara 100 procentigt säker på att djuret verkligen dör så snabbt och skonsamt som möjligt. Och så blev det.
Då får man förhärda sitt hjärta och inte tänka för mycket på den lilla varma dunbollen.
Den andra besökaren då? Jo, KK var här för att skriva en snutt inför min födelsedag.