Min senaste generation höns är nu väl integrerade med den ursprungliga flocken. Med en skillnad – de har blivit nattugglor.
Min gamla folkilskna tupp är fortfarande boss över alla djur i hönsgården. Och alla människor också verkar det som. Trots att mina Sussextuppar nu är rejält mycket större än den gamla tuppen springer de som små kycklingar när han kommer.
Och så länge de inte mopsar sig verkar han bry sig måttligt om sina gigantiska flockkamrater.
När skuggorna börjar bli långa söker sig gammeltuppen och de äldre hönorna in i hönshuset. Redan vid åttatiden på kvällen sitter de på sina pinnar. Det hade jag med gjort om jag haft samma vanor. En natt som denna – med fullmåne – börjar de gala redan vid tretiden på morgonen och intensiteten ökar i takt med att det första gryningsljuset börjar visa sig någon timme senare.
Då har de yngre hönsen inte sovit många timmar. Så länge det finns ledljus springer de omkring i hönsgården. Och först när det blir mörkt på riktigt slår de sig till ro på sina pinnar. Men inte inomhus. De senaste månaderna tillbringar de hela dygnet ute i hönsgården och utnyttjar sitt regnskydd som natthärbärge.
Jag gissar att de kommer att flytta in när hösten kommer.
