
Nu har Marlon och von Dallas tillbringat några dagar hemma hos mig. Och jag tror att jag med tiden kommer att bli adopterad av dem.
Några riktiga gosekatter är de inte än. Lite försiktiga och avvaktande. Men man märker att de kommer närmare för varje dag och jag har ingen brådska utan låter katterna ta initiativet.

von Dallas är den mest orädda av katterna, men samtidigt känns det som om han är den minst sociala. Hoppar gärna upp bredvid mig och har inget emot att bli klappad, men rätt snart går han och lägger sig en bit bort. Gör gärna utfall mot Marlon och springer sedan i full fart genom hela huset och hoppas att Marlon ska följa efter. Det gör han ibland.
Marlon är försiktigare, men känns samtidigt mer kontaktsökande. Det är Marlon som följer efter mig och gärna sitter och tittar när jag gör något. Sträcker man ut handen så backar han direkt men om han själv får komma fram och buffa med huvudet så börjar han spinna så fort man rör vid honom. Det är ok att klappa huvudet, men rör man ryggen så backar han.
Men det får ta den tid det tar.