Utslaget på hela året har jag nog hyfsat normala arbetstider på gården men nu har mörkret sänkt sig över markerna och jorden har gått i vila. Så det är tid för mer innesittande.
Mörkret i sig bekymrar mig föga men det känns lite klaustrofobiskt när allt man ser genom fönstren är sin egen spegelbild. Tycker inte jag har särskilt stora anspråk på utsikt – men där går gränsen…
Har påbörjat ett projekt med att skapa små ljuspunkter ute i det stora mörkret. Det behöver inte vara upplyst, men det är trevligt med någon form av referenser som visar att världen utanför mina 90 kvadratmeter fortfarande existerar. Ni som fortfarande bor i staden kanske har svårt att förstå hur svart det kan vara ute på landet men om jag säger så här: en mulen natt kan man behöva känna sig fram steg för steg för att inte ramla ner i diket. Och detta trots att man är nykter.
Nu har jag i alla fall fått upp två små nattlampor. En på ladugårdsgaveln och en på gäststugan.
I helgen avslutade jag tredje delprojektet: En metallhalogenlampa som lyser upp gräsplanen framför huset. Lysande! Belysningen fungerar utmärkt men lampan hade en för mig okänd sideffekt. Den brummar. I staden hade jag nog inte ens hört det men ute i tystnaden är det lite störande. Kanske kommer jag att flytta den bort från huset.
Eller så vänjer jag mig.
