Efter en så här lång köldperiod tog jag för givet att isen skulle vara stabil att gå på. Det stämmer kanske – men när jag tog en genväg gick jag igenom i alla fall.
Det var för ett par år sedan nu som jag sist fick uppleva att isen brast under mig. Den gången var det på vårkanten, så nu har jag känt mig trygg när jag spankulerat över kräftodlingen. Men när jag genade över diket bredvid så brast isen i alla fall och jag lyckades med nöd och näppe rädda mig från att få vatten i stövlarna.
Nu skiljer sig förhållandena en hel del mellan ett strömmande dike och min stillastående damm, men jag fick mig ändå en tankeställare. Skulle jag gå genom isen på dammen så kan jag bli liggande ett tag. Hittas till våren med stelfrusen överkropp och bena uppätna av rödlistade kräftor. Det var ingen vacker syn jag målade upp för mitt inre. Så nu har jag investerat i isdubbar.
Kanske ser lite skoj ut att gå omkring med dem i trädgården men jag tänker att om ingen skulle hitta mig på isen, så är det ingen som ser mig gå omkring med isdubbar heller.
Man skulle kanske kunna fråga sig vad jag har på isen att göra överhuvudtaget. Men jag ser det som ett lysande tillfälle att mäta upp dammen mer exakt och att dessutom få ett nytt perspektiv på gården. Jag kanske till och med skaffar skridskor någon dag.
Jag har tagit hål på isen på ett par ställen och den är nu tio centimeter tjock. Borde räcka gott till och med för en stabil person som jag. Men isdubbar är ändå en billig försäkring. Så länge jag kommer ihåg dem.
