Sussex är en kombinationsras. Det vill säga att den både värper bra och lägger på hullet så att det är hyfsat med kött på djuren. Nu har det gått sex veckor sedan kläckning och alla sjutton ser friska och pigga ut.
Nu är det bara en tidsfråga innan jag släpper ihop dem med de andra hönsen. Enligt prognosen ska Sussex värpa runt 240 ägg per år. Inte lika mycket som de rena värphönan. Men det känns mer rätt för mig med en kombinationsras. Varken en ren värpfabrik eller en broiler, en kombinationsras känns mer naturlig.
Sen vet jag att slakten är en känslomässig belastning för mig, och då är det bättre att det blir en rejäl köttbit av dem. Som vuxna kommer hönorna att väga runt tre kg och tupparna runt fyra. Men eftersom tupparna kommer att slaktas som ungtuppar väger de kanske ett drygt halvkilo mindre.
En annan fördel med tyngre raser som Sussex är att de ofta är lugnare i temperamentet. Inte lika flaxiga som lättare höns och det passar min personlighet bra. Sen kan man inte lita på det hela vägen. Mina maraner var väldigt nervösa av sig, men den här gången har jag större tro på att det kommer att bli en harmonisk hönsflock.
Återstår bara att ta itu med min ilskna tupp. Det fungerar inte med en tupp som attackerar människor. Särskilt om man har barn på besök. Men eftersom han fungerar bra med hönorna har han fått leva. Slutliga avgörandet kommer när jag introducerar honom till mina Sussex. Är han snäll mot dem så kanske jag förlänger hans tid i hönsgården.
