Jag älskar stark mat – särskilt indiskt. Men av flera skäl gillar jag inte den starkaste chilin. I produktionen använder jag ibland Naga Jolokia och rätt mycket habanero. Men för min egen matlagning föredrar jag mildare sorter.
Det finns många som gärna vill ha den hetaste, starkaste chilin. Som odlar och lagar mat med Trinidad Moruga, och Carolina Reaper etc. Men för mitt eget behov av hetta i maten tycker jag det blir godare med sorter som man kan ha mer av.
När jag gör köttfärssås till exempel så brukar jag ha en dryg matsked med torkad Espelette – min absoluta favorit. För att få motsvarande hetta räcker det med en tesked torkad habanero. Och då förlorar jag mycket av chilins karaktär. Espelette har massor av fruktighet och en bredd i smaken som går att få fram utan att överdosera.
Visst, även den starkaste chilin har fler smaker än capsaicin men för de flesta blir smaklökarna utslagna innan de kommer åt den fulla bredden av smaker.
Ett annat skäl att hålla igen på hettan är att jag vill att andra ska uppskatta min mat. Eftersom jag tränat upp mig tål jag mer än de flesta av mina vänner, men ser ingen egensyfte i att tåla het mat. Betydligt roligare att bjuda på stark mat, som alla uppskattar.
Jag tycker man förlorar mycket av bredden inom chilin om man satsar på de värsta sorterna. Jalapeno kan man till exempel använda nästan som gurka – och det är inte många som skulle uppskatta en Reaper serverad på samma sätt.
Här hittar du mer om hur jag odlar chili.
Knepet är att få en balans mellan styrka och andra smaker. Det tog en hel del experimenterande innan jag hittade rätt styrka på min chilihonung. Säkert finns det en del som skulle vilja ha den starkare men för mig var målet att hitta en kombination av sötma och hetta som nästan alla gillar.
Chilins styrka ligger inte bara i dess styrka utan i den otroliga bredd som finns. Med en variation av hetta och smaker som få växter kan uppvisa.
