
Jag har full respekt för att många är rädda för spindlar. Men för oss odlare är de en välsignelse. De är inte ett hot mot oss utan mot bladlöss, spinn, myggor och larver. Fiendens fiende är min vän.
Jag är inte heller särskilt förtjust i spindlar. Skulle aldrig tänka mig att ha en som husdjur – men i det vilda måste jag helt enkelt tycka om dem.
En tysk undersökning visade att det fanns 200–300 spindlar per kvadratmeter på vanlig åkermark. Och de kan sätta i sig upp till 20 000 bladlöss per år. I skogsmark är spindlarna betydligt fler och dessutom mer aktiva och kan sätta i sig hundratusentals bladlöss. Våra trädgårdar är sannolikt ett mellanting mellan dess miljöer.
Alla spindlar är rovdjur och äter uteslutande levande föda – allt de kommer över. Men de är framförallt ett hot mot skadedjur flugor, myggor och bladlöss. Rovinsekter är i allmänhet snabbare och mer muskulösa och kommer därför undan jagande spindlar och kan ta sig ur spindelnät.

Spindlarna övervintrar i torrt plantmaterial, i Kina lägger man till exempel ut halmbalar på fälten för att gynna spindlar och rovinsekter. Vintergröna träd och buskar är också bra övervintringsplatser. I en svensk undersökning hittade man till exempel övervintrande spindlar i thujabuskar.
De jagande spindlarna jagar både på marken och uppe växterna. Nätspinnande spindlar är mycket effektiva på att fånga flygande skadeinsekter som växtflugor, vingade bladlöss och vuxna bladsteklar.
Det finns över 600 spindelarter i Sverige och alla är faktiskt giftiga – men INGEN är farlig för människor. Spindlarna är anpassade för att bita små insekter och man ska ha rejäl otur om spindeln ska lyckas tränga igenom huden. Dessutom har spindeln ingen anledning att bita människor om man inte aktivt sitter och retar upp dem. Jag har inte lyckats hitta ett enda fall där en människa tagit skada av ett bett från en svensk spindel. Bara teorier om att det kan kännas som allt från ett myggbett till ett getingstick.