För en månad sedan – i början av maj – sådde jag det som ska bli min största gräsmatta. Nu har gräset kommit upp och om någon vecka är det dags för en första klippning.
Nysått gräs är känsligt för torka så jag har kört spridarna i omgångar. Lyckligtvis fick vi en rejäl åskskur i förra veckan – 3,5 mm på tio minuter – så marken har hållit sig hyfsat fuktig. Men det skadar inte att komplettera på de områden där jorden börjar torka ut.
Som jag förutspådde har kvickroten kommit tillbaka snabbt men jag är inte särskilt orolig. När jag börjar klippa regelbundet kommer de ädlare gräsen att konkurrera ut den. Samma sak med ett antal skräppor som tittat upp.
Lite värre är det med maskrosorna – men eftersom det bara är ett tiotal är det snabbt gjort att kapa roten med spaden. För säkerhets skull gör jag samma sak med skräppan.
Ett värre ogräs i en gräsmatta är åkertistel. Stor blir den aldrig men den är anpassningsbar och kan nöja sig med att bilda små rosetter i gräsmattan som sticker i barfota fötter.
Att själv så sin gräsmatta är det absolut billigaste sättet. Särskilt om man köper gräsfrö från företag som säljer till jordbruk.
Förarbetet är det som är mest slitigt. Vet inte hur mycket sten jag har släpat ut. Hade jag varit rik hade jag skaffat en stennedläggningsfräs. Det är en traktordriven fräs som lägger ner alla stenar och rötter någon decimeter under jorden och lämnar en färdig såbädd efter sig. Den går också att kombinera med en sålåda så att allt går i ett moment.
Nu har jag släpat sten för hand istället och det projektet är fortfarande inte avslutat. När marken sätter sig kommer det upp nya stenar, men några mängder blir det aldrig. Bara att efterplocka lite pö om pö.
