Kycklingarna som föddes sista februari har börjat bli könsmogna och då är det dags för utrensning i hönsgården. Jag hade tio nu nästan vuxna tuppar och sparade två.
Det är lite det som är tanken med mitt avelsarbete. Det blir ungefär lika många tuppar som hönor – jag kläcker de finaste äggen och av alla tupparna sparar jag bara de bästa.
När jag valde hönsras så blev det maran, eftersom det är en kombinationsras med i mitt tycke de allra finaste äggen. Riktigt, riktigt stora och dessutom så mörkbruna att de finaste nästan ser ut som chokladägg. Köttet är dessutom utmärkt och tupparna är stora och bastanta med rejäla bröstmuskler.
Tyvärr har det visat sig att jag är lite för vek för att föda upp köttdjur. Jag har slaktat – vi tog sex tuppar i höstas. Men jag känner ett motstånd mot att slå ihjäl djur som jag fött upp från små dunbollar. Äter dem inte heller med god aptit.
Så den här gången fick grannarna ta hand om tupparna. Fyra fick åka iväg levande, men de kom inte frivilligt. Grannen gjorde misstaget att gå in och hämta dem med bar överkropp. De första tupparna gick bra, men sen fattade de övriga vad som var på gång. En av dem rev upp ett sår på grannens rygg. Tuppar kan vara tuffa.
Dagen efter kom nästa granne. Självplockade och nackade fyra tuppar som han tog med sig hem. Tur att det finns folk som inte är lika sentimentala som jag.
