
Efter en misslyckad kläckning tog jag kontakt med en granne och bytte till mig nya avelsägg. Den gången blev det Sussex.
Jag går tidigare haft Maraner och Lohman – men Sussex är favoriten. Sussex är en kombinationsras – den har både bra med kött och värper hyfsat. Inte som mina Lohman där jag får närmare 300 ägg om året men runt 250 ägg per år är normalt för Sussex. 250 ägg per år är ett snitt och mängden kan variera från 180–300 ägg per år beroende på hur lång viloperiod de får under vintern.
En fördel är att det är en av de lugnare hönsraserna. Inte så flaxiga som en del lättare raser, och mariner för all del. Både mina Lohman och mina Maraner brukade bli rejält uppjagade när det hände något. Sussex är mest nyfikna. Men sen har jag medvetet hanterat mina nya höns en hel del under uppväxten för att de ska bli vana och nu känns de lagom tama.

Jag har inte hönsen som husdjur utan har andra djur om jag vill klappa på dem. Men om hönsen är vana att bli hanterade blir hönshållningen mycket lättare. Från att flytta dem för hand och undersöka dem för skador till att hantera dem för slakt. Både ditt och deras liv blir enklare.
Sussex lär vara en av de äldsta tamhönsraserna med rötter till det första århundradet i vår tideräkning. Från början en ren köttras är den numera också en bra äggläggare.
Har hört av en del att de haft problem med aggressiva tuppar – men min erfarenhet är att ilskna tuppar kan dyka upp inom de flesta hönsraser. Det viktigaste är att inte avla på dem eftersom aggressivitet har en ärftlig faktor. och mina nuvarande tuppar är helt harmlösa mot människor, hund och katt.
En fullvuxen tupp ska väga drygt 4 kg och hönorna drygt 3 kg. Slaktar man tupparna när de är runt sex månader väger de ungefär 3,5 kg.
Det finns åtta godkända färger (om man vill ställa ut) men den ljusa som jag har är den överlägset vanligaste.
Länkar:
American Sussex Association
Sussex Club of Australia