Mina åtta tuppar börjar nu bli på gränsen till störande. Att de gal så fort det hörs något oväsen – när jag spikar, sågar, startar en motor etc etc kan jag leva med. Men en del av dem är helt enkelt inte snälla.
Det är rätt ok att tupparna mäter sina krafter med varandra, några riktiga slagsmål har jag inte haft. Men ett par av tupparna är elaka mot de små hönsen. Och det gillar jag inte.
Det ligger i deras natur att ge svagare individer ett tjuvnyp om de inte visar respekt, inte flyttar på sig eller tränger sig i matkön. Men mina elaka tuppar förföljer de svagare när de går undan. Jag har en rädd tupp som ligger och trycker bakom småhönsen. Då kommer elaka tuppen in schasar undan småhönsen och jagar omkring den rädda stackarn.
Så elaka tuppen har jag nu satt upp på min dödslista. Av mina åtta tuppar ska två eller tre få leva vidare, resten går till slakt. Och jag har tre kriterier för att välja vilka som ska få leva:
1. Temperament – Jag vill ha trygga snälla tuppar. Så för elakingarna gäller bara en sak: Av med huvudet.
2. Rasstandard – Individer som inte stämmer med rasstandarden kommer härnäst. Om tupparna är likvärdiga i temperamentet så får jag hålla i huvudet att det är maraner som jag ska föda upp. Och för de som inte klarar de kraven: Av med huvudet. Här har jag skrivit mer om rasstandarden för maraner.
3. Tillväxt – Maran är en kombinationsras. Så det är både köttansättning och äggläggning som räknas. Så om en tupp inte växer lika snabbt som de andra gäller bara en sak: Av med huvudet.
Det här var teorin. Får se hur tuff jag är i praktiken när jag ska avsluta de liv jag var med och startade. Men slakt är något som måste göras. Det går inte att få vare sig ekonomi eller harmoni i en hönsgård full med tuppar.
Hönsuppfödning del 14: Ska hönsen bli sams?
Hönsuppfödning del 16: Tuppslakt
Så här började hönsen liv: Hönsuppfödning del 1
